Som gammal linslus avskyr jag att se sur ut på bild, men nu är det dags igen. Om en stund bär det av till polisen för nytt pass och ett nytt skräckinjagande passfoto. Förra gången när jag fick se id-fotot bad jag handläggaren att spärra in mig direkt innan det hamnade på affischen med efterlysta vettvillingar. Men frånsett skräckfoto är det ändå smidigt att allt kan fixas på samma plats och att slippa gå till fotografen först, inte heller behövs det foton på SL-kortet som det gjorde när jag kom till Stockholm 1979. På den tiden fick man sitta en timme i telefonkö för att ta reda på en busstid, om man inte råkade ha det samlade tabellutbudet hemma i bokhyllan eller strikt höll sig till samma färdsträcka dag ut dag in. En orolig omvärld till trots, vissa saker har faktiskt blivit bättre.
Veckorna har som vanligt rusat iväg eller snarare blåst iväg och så fortsätter det med några dagar kvar till midsommar. Vi har ganska fullt upp med trädgårdsarbete och annat som blev försummat förra året, men det har också blivit utflykter och nöjen som studentfest, restaurangbesök, gammaldags marknad, min egen födelsedag, mitt livs första besök på Skogskyrkogården och Skolbiblioteksgruppens lärorika promenad bland Fruängens fruar och fröknar. En höjdpunkt var att besöka lilla Himmeta, men det återkommer jag till senare.
Den här sommaren har i alla fall börjat betydligt bättre än den 2024, men det innebär inte att vi tar något för givet, utan försöker vårda varje dag som den vore en kär vän. I det ingår för min del att fotografera och måla akvarell, även om allt inte duger att visa upp här. Ett exempel på det senare var mitt försök med Templo de Debod i Madrid, ett tempel som ursprungligen stod i Nubiadalen i Egypten, men skänktes till Spanien runt 1970. Gåvan var ett tack för att Spanien bidragit till att rädda nubiska monument under byggandet av Assuandammen. Enligt engelska Wikipedia monterades templet ned, transporterades och byggdes upp igen 1971-1972 i centrala Madrid. Min målning skulle också behöva monteras ned (det är den nedre halvan som blev tokig) så ni får nöja er med ett foto på templet från Wikimedia eller varför inte ett videoklipp?
Det här hemska dådet stoppade inte vår resa, men det gjorde att vi blev lite extra intresserade av regionernas självständighetssträvanden och de olika uttryck de kunde ta sig.
På bilden kan ni ana små hus som står på pålar, det är så kallade horreos eller spannmålsbodar som byggts på det viset för att skydda mot fukt och skadedjur. En bättre bild på en horreo finns på nästa bild där jag fortsätter på det galiciska temat.
Någon vecka efter vår Birka-kryssning gjorde jag en utflykt till vackra Julita gård i Sörmland, denna gång i sällskap av vännerna Seija och Astrid. På Julita Gård arrangerades tidigare Jordbrukets dag för den som ville köpa en ko, en tupp eller sedvanliga marknadsvaror. Vi fick också lära oss hur fårklippning går till. Det var ett mycket trevligt evenemang som numera är avvecklat och ersatt med andra festligheter. Vid vårt aprilbesök var det försäsong och folktomt, vi kunde i lugn och ro gå runt och fotografera.
Julita gård har en spännande historia som kloster, kungsgård i omgångar, styckebruk, herrgård och annat. Den siste ägaren, Arthur Bäckström, hade ärvt Julita av sin far, och han utvecklade gårdens kulturhistoriska värde bland annat genom att anlägga museum inom området. Hans inspirationskälla var Artur Hazelius, grundare till Nordiska museet och Skansen och tillika vän till Arthurs mamma. 1941 donerade Arthur Bäckström Julita Gård till Nordiska museet och det kan man väl säga var en gåva fullt i klass med Templo de Debod? Enligt en artikel i Populär historia var dock övertagandet av Julita en inte helt okomplicerad historia.
Efter all denna information om Galicien återvänder vi till den blåsiga försommaren 2025. Maken som låg på sjukhus för ett år sedan sitter nu och målar ett stort plank. Det värmer i hjärtat att se honom så pigg och när jag är klar med det här inlägget ska jag självfallet dra mitt strå till stacken. Innan jag avslutar vill jag nämna ytterligare en sak som också värmde mitt hjärta. Ni som har prenumererat länge på de här inläggen vet att jag fick en ”ny” släkting, Carina, våren 2003. Genom Carina, som är släktforskare, har jag fått reda på mycket, inte bara om min mors släkt (som också är hennes), utan också om min fars släkt, som till exempel att min far är född i Himmeta som ligger i Västmanland. I söndags blev det äntligen av med en utflykt dit och vi blev insläppta i Himmeta kyrka av en trevlig kyrkovärd som vi hade kontaktat i förväg. Av honom fick vi lite kompletterande information till det lilla vi hittat på nätet, till exempel att byskolan efter många vändor lades ned i höstas, men att familjerna sedan fick välja mellan en skola i närliggande Medåker eller en i centralorten Köping och det går väl att räkna ut vilken de valde. Efter Himmeta åkte vi vidare till Sticklinge och ovannämnda Medåker just för att få se platser med anknytning till min far och hans tidiga släkt. Om ni har vägarna förbi så rekommenderas ett stopp i denna vackra lantliga trakt.
Och om du undrar hur det gick med gårdagens passfoto så ska det tryckas upp i massupplaga och säljas till halloween.
Trevlig midsommar och sommar och tack för att du ville läsa!
4 Responses
Trevlig läsning som alltid och fina bilder som du målat. Intressant om Galicien. Trevlig midsommar!
Vi ses snart!
Roligt att följa dina/era förehavanden i dåtid och i nutid!
Spännande läsning som alltid och så många vackra målningar. Så mycket ni hunnit med. Trevligt och varierande innehåll.
Önskar er en riktigt fin Midsommar
Tack för ännu ett trevligt och lärorikt inlägg Anette!
Vi önskar er en härlig Midsommarhelg!