– We need Special Assistance!
– Who needs it? You?
– No, my husband!
Jag stod vid en skärm på Malagas flygplats och försökte göra mig förstådd på engelska. Att jag överhuvudtaget stod där beror på en EU-förordning från 2006. Tack vare den förordningen har personer med nedsatt rörlighet, till exempel min make, rätt att få hjälp på flygplatsen och hjälp med att kliva på och av planet. På engelska kallas det Special Assistance och det är inte bara flygplatser som berörs, utan det finns liknande förordningar för tåg, båt och buss. I Spanien är det organisationen Sin Barreras som ser till att Special Assistance fungerar och det var dem jag pratade med den där dagen. Som vanligt i det här läget blir jag något av en drama queen och och tar för givet att allt ska gå åt skogen. Hur det hela avlöpte kan ni läsa i slutet.
Nu har det passerat ett halvår sedan jag sist skrev till er. Tanken var inte att det skulle dröja så länge, men vi har tidvis haft mycket omkring oss, precis som det ska vara när man är pensionär. En annan bidragande orsak är att akvarellmåleriet låg nere en period och då saknade jag målningar till inläggen. Däremot har jag målat annat än tavlor, större saker, men att skriva om golvplast, spackel, sandpapper och skumgummirollers, det överlåter jag åt andra.
Som ni förstod av inledningen har vi varit ute på en liten resa. I slutet av april åkte vi en vecka till Torremolinos på spanska solkusten, en stad som ursprungligen var en fiskeby, men som på 1950-talet etablerades som turistort och med svenskar först på plats. Staden ligger i Andalucien, en av Spaniens 17 autonoma regioner och ni minns kanske att jag skrev om Galicien, en annan av regionerna, förra året. En tidig turist var H.V. Morton som redan 1956 skrev den underbara boken ”Det gyllene Spanien”. Om Andalucien skriver han: ”Det här är ett område som brukade hemsökas av stråtrövare för bara något århundrade sedan, och det var inte ovanligt att besökare skrev sina testamenten innan de vågade sig hit”. Det var också till Andalucien som morerna kom från Afrika och det var där, i den andalusiska staden Granada, som de 700 år efteråt besegrades och drevs ut år 1492. 1492 var också det år som kungaparet Ferdinand ocn Isabella gav judarna tre månader på sig att lämna Spanien, såvida de inte konverterade till katolicismen.
Mitt förra besök i Andalucien var 1992, alltså 500 år efter ovanstående händelser och 500 år efter Columbus första resa till Amerika. Även om just Columbus inte firades av alla, så var detta ett viktigt år för Spanien. Barcelona stod värd för Sommar-OS och Sevilla för Expo ’92, den trettionde i ordningen och en av de större världsutställningar sedan starten 1851. Och det var just världsutställningen som var målet för resan, vem vill inte besöka en världsutställning någon gång i livet? Sveriges tjusiga paviljong var skapad av arkitekterna Magnus Silfverhielm, Gunnar Åberg och Elias Hultgren, den monterades ned efter utställningen och monterades upp igen i Grythyttan, Västmanland där den idag är säte för Restaurang- och hotellhögskolan vid Örebro universitet och lystrar till namnet Måltidens hus. Men åter till Torremolinos som jag skriver lite mer om under nedanstående bild.
Läs gärna den här trevliga och personligt färgade berättelsen om Torremolinos. Den tar avstamp i de första ”gyllene åren” och fortsätter fram till idag. Texten är skriven av Malaga bike, ett cykeluthyrningsföretag, så i slutet gör de förstås lite reklam för sig själva.
Om jag nu inte har målat så mycket själv så har jag tagit del av vad andra har gjort och jag tänkte nämna några exempel. Vi börjar med Porträtt!, Nationalmuseums utställning av verk ur Statens porträttsamling. Det var Kristina Anderssons fotoblogg Ser du mig?, som inspirerade mig att gå dit, för hon reflekterar mycket kring porträtt och självporträtt i sina texter. Porträttutställningen i fråga är avslutad, men den kompletta samlingen går att se på Gripsholms slott om ni skulle ha vägarna förbi och har ni inte det så finns ett urval bilder på Gripsholmsföreningens webbplats, en förening som bildades 1937 när Gripsholms slott fyllde 400 år.
En rekommendation jag fick av just Kristina var att besöka någon av Riksdagens konstvisningar, ett helt okänt fenomen för mig innan hon berättade om det. För att skingra mina tankar gick jag faktiskt dit samma kväll som jag fått dödsbeskedet. Vännen Birgitta följde med och hon var den första i raden som fick höra allt om min bror. Hur som helst var det både roligt och intressant att se ett urval av de 4000 konstverk som ägs av svenska folket och som huserar i Riksdagens lokaler. Guiden berättade att den enda riksdagsmotion som handlar om ett konstverk skrevs 1985/86. Det var en riksdagsman som retade sig på att Endre Nemes målningar hängde i Riksdagens underjordiska gångar, men antagligen fick han inget medhåll för där hänger dom fortfarande. Och själv blev jag ganska imponerad och föredrar Nemes tavlor framför Riksväven, den bleka väv som hänger i plenisalen. Å andra sidan är det kanske bra med något färglöst att vila ögonen på när man ska fatta beslut som berör oss alla. Om ni blir nyfikna finns några av verken på den här sidan och tiderna för visningar listas i Riksdagens kalender. Guidningarna brukar vara på söndagar (55 min) och måndagar (90 min), de är gratis och behöver inte bokas i förväg. Den tredje konstutställningen jag vill nämna är Liljevalchs vårsalong som vi besökte för någon månad sedan. Vi tyckte att den var ovanligt rolig och omväxlande i år. Även den utställningen är avslutad, men på galleriets hemsida finns både en filmad visning och bilder av de representerade verken.
Avslutningsvis vill jag nämna att vi också hade förmånen att få besöka Astrid Lindgrens hem på Dalagatan i Stockholm. Maken, jag och Birgitta var på en privat visning, mycket proffsigt genomförd av vår vän Karin. Det går att boka visningar dit, men det är mycket populärt och verkar vara fullbokat i vår, dock går det för den otålige att göra en virtuell tur på den här sidan.
Den närmarste månaden blir intensiv med sedvanliga läkar- och tandläkarbesök, städande och trädgårdsarbete, men också trevligheter som Trosa-utflykt med IG Sörmlands redaktion, fortsatt Fruängen-promenad (se förra vårens inlägg), 40-årsfest, 60-årsfest, 70-årsfest, studentfest, hyllande av konfirmand, avtackning av före detta kollega på mitt gamla jobb och fikabesök hos statsministern på Harpsund.
Men hur slutade det där på Malaga flygplats? Ja, det slutade som en anekdot, som jobbiga saker brukar göra. Dråpligheterna brukar vara det roligaste att berätta om, eller hur?
Tack för att du ville läsa och Trevlig sommar!
No responses yet