Juni-Augusti 2025

Varje morgon innan frukost stämmer jag träff med en groda. Det är en liten hoppande krabat som överöser mig med beröm och säger att jag har en fantastisk hjärna! Och jag väljer att tro på det. Om jag ska jämföra grodan med något så är det en programledare, den typen av programledare som muntrar upp efter juryns dom och som förekommer i talangsåpor som Idol. Skillnaden är att min groda är tecknad och gör mig sällskap i en språkapp som heter Duolingo. Efter en dryg timmes mängdträning i spanska är jag klarvaken kl 7:45 och redo att laga frukost och lyssna på P1. Tack för tipset Marie, det är till glädje även för maken som övar italienska.

Vi är i början av september, 54 morgnar med Duolingo är avklarade, och sommaren som egentligen har passerat gör ett återbesök. Jag sitter under det halvtrasiga taket på paviljongen, taket som delvis slets sönder när det blåste 25 sekundmeter, men inte tillräckligt sönder för att investera i ett nytt. I bakgrunden hörs motorsågen, maken sitter och klyver de sista grenarna från vårt fula päronträd. Trädet fälldes häromdagen, men det skulle egentligen ha skett i början av maj. Det sköts upp eftersom Karsten med familj hade byggt ett bo där. Karsten, det är en skata som ser sig själv som tomtens rättmätige ägare och för honom är det självklart att trädgårdsmöbler och staket ska användas som toalett och inget annat.

Den här sommaren har varit lugnare än den förra och helt utan sjukhusvistelser. Vi har båda hållit oss på benen. Så mycket stadsliv har det inte blivit, frånsett några trevliga luncher, fester och barbesök i stora staden. Den enda konstutställning jag har sett, förutom vår egen på Orrestaö café, var Marie-Louise Ekman och Ingert Eriksson på Konstakademien i Stockholm, ett besök vi gjorde häromveckan med Skolbiblioteksgruppen. Ingert Eriksson var ett nytt namn för mig. Hon har skapat 150 broderade porträtt utifrån fotografier på barn som saknades efter andra världskriget. Fotona har hon hittat i ett gammalt arkiv. I tre år har Ingert Eriksson arbetat med det här projektet som hon kallar ”Lost children”. Mer känd för mig och många andra är Marie-Louise Ekman, vars utställning var rolig och fantasifull som alltid. Första gången jag hörde talas om henne var 1976, men då hette hon Marie-Louise De Geer Bergenstråhle och spelade huvudrollen i ”Hello baby”. Jag minns att filmen blev ganska omdiskuterad, kanske framför allt för att det var chockerande med en kvinna som visade sig naken och vågade ta för sig inom ramarna för ett självutlämnande och okonventionellt filmspråk. Vad jag däremot inte minns är att filmen använde musiken från ”Den andalusiska hunden”, en berömd surrealistisk film av Luis Buñuel och Salvador Dali från 1929. Det berodde troligtvis på att jag inte kände till dessa herrar särskilt väl, men det skulle jag komma att göra. Borgarklassens diskreta charm var länge en av mina filmfavoriter och jag läste till och med Buñuels självbiografi med stor behållning. Salvador Dalí är jag inte lika förtjust i, även om det förvisso var fascinerande att besöka hans museum i katalanska Figueres, ett museum som kallar sig självt för världens största surrealistiska objekt. Det är kanske inbillning, men jag tyckte mig se Salvador Dalí skymta i ett fönster den gången 1987. Han dog 1989, så helt omöjligt är det inte.
För att återgå till ”Hello Baby” så är filmaffishen gjord av Carl Johan de Geer, Marie-Louises förste make och honom berättade jag lite om i marsinlägget från 2024. Vidare så var hennes andre make, Johan Bergenstråhle, regissör till filmen. Vem som var Marie-Louises tredje make behöver jag inte berätta, men han var troligtvis den mest folkkäre av de tre. Med den utvikningen gjord så rekommenderar jag samtliga utställningar på Konstakademien.

Silverbröllopet är inte årets enda jubileum för min privata del. I år är det 50 år sedan jag tog studenten, det gjorde jag 1975, alltså året innan jag såg ”Hello baby” på bio. Jubileet ska firas med en klassträff i Trollhättan och inleds med visning av vår f d skola (själva skolbyggnaden ingår idag i Högskolan Väst) och därefter går vi på restaurang i EPA:s gamla lokaler. För yngre läsare kan jag nämna att EPA var en lågpriskedja och hade man handlat en jumper på EPA höll man tyst om det för varorna därifrån räknades som billigt skräp. Jag försökte ta reda på lite om kedjans historik och lärde mig att det första varuhuset med namnet EPA öppnade 1930 och de fanns kvar fram till 1978 då de slogs ihop med Tempovaruhusen. Sju år senare, 1985, gick Tempovaruhusen ihop med Åhléns eller avvecklades. Detta enligt Wikipedia, men för nostalgiker hittade jag också en artikel i Svenska Dagbladet, Butikskedjorna som försvann, den handlar om EPA och flera av dess nedlagda olycksbröder och systrar. Förkortningen EPA lever kvar i namnet EPA-traktor.

Det där med att vi inte har levt något stadsliv i sommar är en sanning med modifikation. Utöver den nämnda Falköpingsresan har vi också varit ett dygn i Trelleborg, en helg i Trollhättan och en vecka i tyska Burg auf Fehmarn, men allt det där känns så länge sedan nu och på sistone har vi varit uppslukade av trädgårds- och husarbete. Det har blivit målning av spröjsade fönster istället för akvareller.
På söndag väntar en kryssning till Höga kusten och senare en vistelse på Sätra Brunn i Västmanland. Vi ser också fram emot att besöka Marie i Norrtälje, gå på 75-årsfest i Flysta och äta middag i Snättringe. Dessutom kommer vi själva, inom den närmaste månaden, få besök från både Trollhättan och Vrångö samt av makens barn i olika omgångar. Förhoppningsvis blir det också lite akvarellmåleri och definitivt blir det många möten med den gröna lilla grodan som egentligen är en fågel, men vilken fågel har ett så stort huvud?

Trevlig höst och
Tack för att du ville läsa!