Sommar 2023

Minns ni att jag berättade om rekonstruktionen av Birger jarls ansikte, den som står i ingångshallen till Medeltidsmuseet i Stockholm? Den ser så skrämmande autentisk ut och det var därför jag ville dela med mig av det i mars-inlägget. I sommar träffade jag på Birger jarl igen eller rättare sagt hans grav. Det var i Varnhems klosterkyrka i Västergötland, där Birger vilar med sin son och sista hustru. Att det verkligen är Birger som ligger där konstaterades vid en gravöppning 2002 då man undersökte benresterna och gjorde DNA-analys av kvarlevorna.

Men varför ligger Birger jarl begravd i Varnhems klosterkyrka? Det kan man fråga sig. Det beror delvis på att Varnhem var en kunglig gravkyrka på medeltiden. Birger jarl blev aldrig kung, men hans son blev det, han var själv ingift vid hoven och som jarl hade han ett stort inflytande över det dåtida Sverige. Bland annat infördes skatteväsendet i hela riket under Birjer jarls ledning (Läs gärna SvD-krönikan ”Hur uppstod det svenska skatteväsendet?” där Dick Harrison hänvisar till medeltida källor) och han var en av huvudfinansiärerna vid återuppbyggnaden av Varnhems klosterkyrka efter branden 1234. Själv har jag – kanske lite obildat – mest kopplat honom till Stockholm, men det är jag nog inte ensam om. När Stockholms stadshus stod klart 1923 ville man flytta hans kvarlevor till en sarkofag under stadshusets torn. Men det sade Varnhems kyrkofullmäktige nej till. Om du är intresserad av att veta mer finns artikeln Birger – jarlen som byggde riket fritt tillgänglig hos Populär historia. Vi besökte Varnhem i samband med en resa till Skara, men det återkommer jag till.

När jag nu ska summera min sommar återstår bara några dagar av augusti och jag funderar på vad som hänt i min lilla bubbla. Naturligtvis tänker jag mycket på vad som händer i omvärlden, jag följer mediernas rapportering och tar del av diskussionerna som förs på det som en gång hette twitter och som nu demoleras bit för bit av sin ägare. Men politik är dock inte ämnet för denna blogg och lämnas således åt sidan till fördel för akvareller och de historier som kan knytas till dessa akvareller.

I juni var det så hett att jag bara orkade måla på kvällarna, men nu äntligen med material av riktigt god kvalitet. Att använda bättre papper, penslar och färg gör ingen till en bättre konstnär, men gör det lättare att styra eller låta bli att styra hur vatten och pigment reagerar tillsammans. Två av bilderna nedan är exempel på det. I den högra har jag experimenterat med salt för att få fram en frostig effekt och det fungerar bättre på akvarellpapper gjort av bomull. Ett sådant papper behåller vatten bättre än ett som är baserat på trä.

Juni var för vår del inte sommarens bästa månad, inte bara på grund av hettan, utan också av andra skäl. Till några av glädjeämnena hörde dock att makens äldsta barnbarn tog studenten, att vi hade en härlig midsommardag hos vännen Birgitta och barnfamiljerna samt att vi i sista stund utnyttjade en gratis hotellnatt natt vid Nyköpingsån. Juli blev lite roligare trots alla skyfall och en nästan totalt massakrerad trädgård. Månaden började med en fotoutflykt till Rockelstad slott tillsammans med Seija och Astrid från IG Sörmland (se mitt temabrev om Instagram från juli 2022) och slutade med den stora Malmamarken och huset fullt av folk. I juli gjorde vi också den årliga resan till Fallens dagar i Trollhättan och Gittan och Göran med familj och hundar (jag berättade om rasen curly coated retriever i februari-inlägget). Det var på hemvägen från Trollhättan som vi besökte Skara och också Varnhem som jag skrev om ovan.

Ett av sommarens akvarellteman har varit Egypten. Vi gjorde en Nilen-kryssning 2007 och jag har ett helt album fullt med bilder därifrån. Några av bilderna har jag målat av, bland annat fotot på kvinnan ovan. Fler ”Egypten-bilder” går att hitta på mitt instagramkonto: tvätt på tork och Aga Khan Mausoleum och nedan hittar ni en tidigare opublicerad vy från Nilen. Det kan nog bli fler i den stilen, jag älskar ju att måla hus av alla de slag. Jag stjäl ett citat från en SVT-dokumentär om Venedig: ”Arkitekturen är som ett broderi”. Det gäller även boningshus vid Nilen. Men eftersom jag kanske återkommer på temat blir det ingen utvikning om Egypten denna gång.

Före Birger Jarls tid fanns bara några få svenska städer: Sigtuna, Skara, Lödöse, Visby, Söderköping och Kalmar. Hälften av dem har vi besökt i sommar. Visby besökte vi förra veckan under en kryssning med Viking Line då vi också fick en dag på Bornholm. Söderköping besökte vi i början av månaden och där har vi varit flera gånger förut. Men den stora upplevelsen var ändå att få komma till Skara för första gången, inte för att det skulle vara den finaste av de uppräknade städerna, men för att mina föräldrar gifte sig i Skara domkyrka. Jag ville besöka den kyrkan en gång livet och få se lite av staden. Hotellet vi hade letat fram och där vi bodde två nätter heter Skara konsthotell. Kan ni tänka er något mer passande för en hobbymålare? Foajé, matsalar och en separat konsthall är fyllda med originalverk av Anders Zorn, Bruno Liljefors, Carl Larsson med flera. En underbar miljö att vistas i.

Nu börjar det bli dags att sätta punkt för den här gången. Något bad i hav eller sjöar har det inte blivit för oss i sommar, inte heller något storstadsliv, utan bara nedslag i gamla historiska städer. Nåja, vår kära huvudstad är ingen ungdom heller. Den grundades 1252 och ni vet av vem. 700-årsjubileet firades först 1953. Vet ni varför? Stockholm ville inte konkurrera med sommar-OS i Helsingfors 1952.

Tack för att du ville läsa!