September 2023

”Säg det latinska namnet! Säg det latinska namnet!” Ropen hördes från de bakersta bänkraderna i den mörklagda salen och det var väl de ropen som hindrade maken från att tuppa av och börja snarka. Det är nästan 25 år sedan och vi hade hamnat på en bildvisning av Sveriges samtliga existerande arter av svampen champinjon och det visades flera diabilder av varje art! Föreläsaren var en då känd svampexpert, ofta inbjuden till tevesofforna och van att prata svamp så alla förstod, men det gick inte riktigt hem hos den här publiken. Vi hade nämligen gått med i en förening för att lära oss mer om matsvamp, men den visade sig vara något helt annat och vi lämnade föreningen efter några månader. Med det sagt, inget fel på den lovvärda föreningen vars medlemmar gör stor nytta, men den var fel för oss då. Jag kom att tänka på detta när jag lyssnade till mykologen Hanna Johannessons fantastiska sommarprat i augusti. Hon hade förmågan att förmedla sina specialistkunskaper på ett spännande sätt och jag vill påstå att hon gjorde en riktigt folkbildande insats med sitt program. Under den dryga timme det varade fick vi lära mer om svampens roll i naturen, om dess användningsområden för människan, om när den är till nytta och till skada för den biologiska mångfalden. Hanna Johannesson berättade också att världens största individ, större än den största val, är en honungsskivling som växer i Oregon och den är flera kilometer stor. Ja, det är naturligtvis inte själva fruktkroppen som är så stor, utan mycelet, det nät av trådar (hyfter) som växer under svampen nere i jorden och samarbetar med andra organismer. Svampforskaren Anders Dahlberg beskriver det så här ”[Träd]Roten har som en lovikkavante på sig, och vanten är själva mykorrhizan, stickad av tunna svamptrådar som växer runt och in i roten.” (Ur Svamparnas hemliga liv publicerad av Sveriges Natur, 2020).

Så var den då definitivt slut, den här märkliga sommaren med i nämnd ordning ökenhetta, oavbrutet regn och en sällan skådad invasion av värsta sortens mygg. Jag läste någonstans att det är så kallade ”översvämningsmyggor” som invaderade oss i Mellansverige. De här speciella myggorna kläcker sina ägg i vattenpölar och är mer aggressiva än de vanliga sorterna som minsann inte är behagliga att ha att göra med dom heller. Det har skrivits en hel del om det i medierna i sommar, och det finns massor av webbsidor med prefixet mygg, men problemet med ”översvämningsmyggor” har faktiskt uppmärksammats tidigare år, bland annat i en artikel från Kemikalieinspektionen. Det finns för övrigt 50 arter av stickmyggor i Sverige och hur många miljarder det finns av varje art har jag inte tagit reda på. Men den som har gett myggorna deras svenska namn är myggforskaren Anders Lindström vid Statens veterinärmedicinska anstalt ifall ni inte visste det innan. Han är nog myggornas egen Leif GW Persson. För att avsluta om detta så fick vi sitta inomhus helg efter helg med våra gäster i början av månaden, ingen katastrof men lite trist ändå när trädgården var städad. Nu har det lugnat ner sig med myggorna, men jag måste torka bort deras döda kamrater från fönstren så att inte lördagens nattgäster tappar aptiten redan under välkomstdrinken.

September har varit en ganska händelserik månad, så jag har inte hunnit måla så mycket som jag brukar. Det har blivit en del minnesbilder från sommarens utflykter, enstaka tändsticksaskar och den sista veckan har jag överträffat butikerna i att vara först med julen genom att måla klart alla julkort. Jag förstår att det låter väldigt tidigt, men i december är det ju så mycket annat som ska förberedas så det är skönt att redan ha det gjort. Flera av julkorten har ett gemensamt tema, men det avslöjar jag såklart inte här.

En av tändsticksaskarna ovan tog jag med som gåva när vi bjöds hem till min nya släkting, sysslingen som hade spårat upp mig via sin släktforskning och som jag berättade om i inlägget från maj. Det var fantastiskt trevligt att träffa henne och dessutom en överraskning att hennes man arbetar på samma ställe som jag pensionerade mig ifrån 2021. En annan av tändsticksaskarna ovan fick Seija när hon och hennes make bjöd på middagsträff i stugan utanför Flen. En härlig kväll för oss tjejer i @ig_sormlands redaktion och våra medföljande makar. Vi har också träffat Skolbiblioteksgruppen och diskuterat regeringens lässatsning och lagförslag om bemannade skolbibliotek. Förslagen väcker naturligtvis glädje i bibliotekssverige, men det är många aktörer som ska tycka till så vi får se var förslagen landar.
Ett mer sorgligt minne från september är att vi fick säga adjö till en vän som vi känt i 20 år och haft många fina och roliga upplevelser med. Han avled hastigt en onsdag i augusti, bara 54 år gammal. Begravningen blev känslosam och vacker i den osedvanligt vackra kyrkan i Vadsbro, ett litet samhälle mellan Nyköping och Flen. När jag kom hem målade jag av kyrkan för att hedra vår vän. Jag tänker mycket på honom och hans närmaste som nu måste hantera sorg och saknad för lång tid framåt.

Ovanstående bild får också bli en illustration till avslutningen av detta inlägg. Egentligen hade jag tänkt berätta om både Livrustkammaren som vi nyligen besökte med Birgitta och om Stora Sundby slott där jag var med Seija och Astrid i måndags, men det får vänta tills nästa gång. I stället sätter jag punkt genom att presentera ytterligare två av mina viktigaste handledare inom måleriet, den här gången två utomeuropeiska herrar – Ghanashyam Sonowal och Javid Tabatabaei – som jag haft mycket akvarellglädje tillsammans med. De har förstås dom båda inte en aning om, men nu vet det ni i alla fall.

Ghanashyam Sonowal (Paint with David)
Ghanashyam Sonowal kommer från Indien och har 130 000 prenumeranter på sin YouTube-kanal. Jag vet egentligen inte så mycket om honom, mer än att han själv började sitt måleri med att inspireras av andra fram tills 2016 då han öppnade sin egen kanal. För mig som nybörjare (dit jag fortfarande räknar mig) har han varit en utmärkt person att följa och ha som handledare. Han använder starka färger, djupa kontraster och inte alltför komplicerade motiv. Dessutom har han en behaglig röst att lyssna på.

Paint with David på YouTube

Paint with David på Instagram

Här är ett exempel där jag följt en av Paint with Davids målarvideos

Javid Tabatabaei
Javid Tabatabaei kommer från Teheran i Iran, men är nu verksam i Vancouver, Canada. På sin hemsida berättar han att han har målat i 20 år och haft utställningar i flera världsdelar. Javids YouTube-kanal har 136 000 prenumeranter, han är mycket produktiv och har publicerat över tusen videohandledningar. Han påminner i viss mån om Ghanashyam som jag nämner ovan, båda har inspirerat mig att måla olika miljöer med hus, men Javids handledningar är ibland mer komplicerade och kan vara svårare att följa då han är mer tystlåten än sin indiska kollega.

Watercolor By Javid Tabatabaei på YouTube

Javid Tabatabaei på Instagram

Här är ett exempel där jag följt en av Javid Tabatabaeis målarvideos

Som ett PS kopplat till utvikningen om Vrångo ovan, måste jag nämna att det sista kriget Sverige utkämpade var Fälttåget mot Norge 1814 då Karl den XIII inte ville godkänna Norges krav på självständighet. Och man kan väl säga att han stort sett fick som han ville. Men idag känns tanken på krig mot Norge så orimlig och fjärran då vi glädjer oss åt att en norsk författare, Jon Fosse, fått nobelpriset i litteratur. Det är nästan 100 år sedan en norrman fick detta aktningsvärda pris och Jon Fosse är den fjärde i ordningen.

Tack för att du ville läsa!