Mars 2024

Efter några timmars trädgårdsarbete var det äntligen dags för utomhusfika idag, en hel månad senare än vår vanliga premiär och ändå satt vi och huttrade i vinterkläder. Sedan när jag skulle blogga började precis allting att krångla. Först ut var mobilen som det varken går att sms-a ifrån eller ens stänga av. Nu ligger den kastad på sängen och laddar ur och istället får jag använda min gamla mobil som saknar SIM-kort, har sprucket glas och ett batteri som är färdigt för kyrkogården. Krånglet fortsatte sedan med WordPress och omvägen jag måste gå för att lägga ut bilder. Någon verkar ha bestämt att jag ska kvacksalva som problemlösare för att min stackars pensionärshjärna ska hållas i trim eller vad är det frågan om? Dagen till ära har det också snöat.

Sedan vi sist hördes av har jag ägnat en hel del tid åt måleriet, både eget och andras. Vi började februari månad med att gå och titta på Svensktoppen i Mariefred. Svensktoppen kanske ni har lyssnat till någon gång, men detta är något annat. Det är konstnären Lovisa Sköld som kallar sig Svensktoppen i sociala medier. Jag upptäckte henne – lite otippat – via en artikel i Hem & Hyra, hyresgästföreningens utmärkta tidning, tog reda på mer och blev fascinerad av hennes sätt att måla av olika material som lack och plast och motiven är ofta kläder, skor och säckar. Så det var med stor glädje jag besökte det lilla galleriet i Mariefred, fick se verken på nära håll och växla några ord med konstnären. Sedan i höstas finns Lovisa representerad på Göteborgs konstmuseum och hon deltar med ett verk på Liljevalchs vårsalong. I somras intervjuades hon i TV4 morgon och där fick vi också veta att hon målade avskedsporträttet till Stefan Löfven.

När det gäller mitt eget måleri så har jag målat blommor, hus och några tändsticksaskar, en del av det går att se på min instagramsida. Den 11 mars hade Seija och jag vår tredje gemensamma målardag då vi tränade att måla näckrosor och andra blommor. En del av det vi producerar kommer vi att ställa ut på Flens gallerirum 1-29 maj (vernissage 11 maj) och jag kommer senare att mejla er en reklamaffisch som vår kontakt har lovat fixa. För mig känns det här med utställning lite nervöst och småstressigt, jag tycker egentligen inte att jag är mogen att ställa ut något alls, men nu får det bli som bestämt oavsett hur mycket självförtroendet spökar. Någon, antagligen samma som den med mobilerna, tycker att pensionären behöver större utmaningar än att fika och se på teve.

Den stora och glada nyheten sedan sist är att maken äntligen har fått tid för höftledsoperation och det blir i mitten av april. Detta övertrumfar förstås allt annat och vi ser fram emot att det ska bli av efter två års väntan och plågor i ben och höft. Utöver denna glada nyhet så har vi fortsatt med våra museivandringar och gjorde ett trevligt återbesök med Birgitta på Historiska museet. Nu väntar vi på att Ekonomiska museet, som ligger i samma byggnad, ska öppna vilket planeras ske i vår. Dagen efter Historiska blev det Stockholms stadsmuseum med vännerna i Skolbiblioteksgruppen. Där visas just nu (17 feb-1 sep) Carl Johan de Geers utställning ”Släkten och slavarna”, som han skapade efter att han fått reda på den egna släktens inblandning i slaveriet på 1600-talet. Hans anfader Louis de Geer, som ibland har kallats den svenska industrialismens fader var den som finansierade transporten av slavar mellan slavfortet i Västafrika och Barbados. Vi såg den här utställningen redan när den visades på Norrköpings konstmuseum 2018-2019. Louis de Geer bosatte sig nämligen i Norrköping när han först kom till Sverige och stadens konserthus bär idag hans namn och berättar om honom på sin webbplats. Om du vill se bilder från utställningen och läsa om bakgrunden till den rekommenderar jag artikeln ”Carl Johan De Geers släkt och slavarna” som du hittar på kultursidan.se. Det ovannämnda slavfortet heter förresten Carolusborg och är sedan 1979 del av UNESCO:s världsarv på Afrikas västkust. I det sjätte avsnittet av Historien om Sverige får vi också följa med dit. Och Norrköping får jag anledning att återkomma till nästa gång.

Nu är det en ny dag, mina mobiler är lagade av ett proffs och veckan är räddad. Som tack för att dom var snälla och lät sig repareras ska dom få nya kläder. Jag beställde var sitt färgglatt fodral åt dom idag, portofritt och med snabb leverans. Det kändes konstigt att vara utan sina IPhones och maken påstår att jag gick runt som en äggsjuk höna igår, men det kan man väl få göra så här nära påsk. Samtidigt är det fascinerande att jag blivit så beroende av något jag levde utmärkt utan de 55 första åren av mitt liv, men det beror väl på alla fördelar. Ett exempel är att min mobil fungerar som hjälpreda i måleriet, min privatfotograf som avbildar alla alster oavsett dess kvalitet. En del målningar blir så dåliga att jag slänger dem eller målar på baksidan, men deras digitala alter ego får leva kvar. Jag har en kronologiskt ordnad mapp i Utforskaren där alla mina målningar sorteras in, jag förmodar att det är en gammal yrkesskada från de år jag arbetade som bibliotekarie.

Nu börjar det bli dags att sätta punkt för den här gången. Jag glömde nämna trevliga middagar i Huddinge och Axelsberg, fika i Flysta och på Svenhem och lunchpromenad i Gröndal. I mitten av mars tog vi del av Internetstiftelsens intressanta program på Källkritikens dag, temat var desinformationskampanjer och vi fick bland annat veta hur Socialstyrelsen och Svenska institutet bemöter den här typen av kampanjer som sprids framför allt via sociala medier. Länken ovan går till sändningen på YouTube och den är verkligen värd att lägga ett par timmar på. Intressant, men också skrämmande var vår kväll på Saga bio i Flen då vi såg The Zone of Interest, den film som i år vann bästa utländska film på Oscarsgalan och som dessutom fått en lång rad andra utmärkelser. På ett sätt var det den mest skrämmande och tänkvärda film jag sett om Förintelsen. Det var skönt att komma hem efteråt och titta på Sveriges Mästerkock…
Glad Påsk och Tack för att du ville läsa!