Januari 2023

För några år sedan bodde vi ett par veckor i Saint-Laurent-du-Var, en stad som ligger strax väster om Nice på Franska Rivieran. Under en bilutflykt på väg till Cannes passade vi på att besöka närliggande Le Cannet. Staden är kanske mest känd för sitt Musée Bonnard, ett museum tillägnat den franske konstnären Pierre Bonnard, och det var därför vi tog omvägen dit. Året var 2012 och idag, elva år senare, minns jag inte så många av konstverken och inte heller Bonnards levnadshistoria. Anledningen till att jag överhuvudtaget nämner det är att jag har målat av några fotografier från våra resor till Rivieran. Om vår hälsa och ekonomi samt läget i Europa tillåter, gör vi en ny resa söderut i höst. Vi har nämligen fått ställa in två tidigare resor och nu är det fem år sedan vi var därnere senast.

Men vem var Pierre Bonnard? Jag har letat upp några intressanta fakta. Han föddes 1867 i Fontenay-aux-Roses och dog i staden Le Cannet 1947, den stad där han levde de sista tjugo åren av sitt liv. Bonnard var alltså vuxen under två världskrig, men mina källor berättar inte så mycket om hans liv under krigen. Däremot får jag genom uppslagsverken veta att han räknas till postimpressionisterna och att han är en av Frankrikes främsta modernister. I en artikel från Svenska Dagbladet läser jag att 1970 blev ett par tavlor av Pierre Bonnard och Paul Gauguin stulna från en lyxbostad i London. Tjuvarna hade lurat sig in i hemmet genom att påstå sig vilja fixa larmet. 45 år senare, 2014, återfanns tavlorna i ett kök hemma hos en pensionerad arbetare i Italien. Han hade köpt tavlorna billigt på en auktion och hade väl valt placeringen i köket efter vad han betalat för dem. Liknande historier hör man ibland i teveprogrammet Antikrundan, kanske inte om tjuvar och inbrott, men att folk har saker i sin ägo som visar sig vara värda en förmögenhet. Vilken dröm, eller hur? För att avsluta om Bonnard så visades hans verk på en separatutställning på Glypoteket i Köpenhamn 2019 och några år tidigare på Musée d’Orsay i Paris. Jag vet inte hur representerad han är på svenska museer, men Bukowskis har sålt flera av hans skulpturer till höga priser.

Sedan jag sist skrev i denna blogg har advent, jul och nyår passerat med god marginal och snart har årets första månad gått till historien. Trots det trista vädret har det varit härliga veckor med fint julpynt, god mat och trevliga möten med släkt och vänner. Julafton firade vi som alltid ensamma och på juldagen var makens familj här från eftermiddag till sen kväll. Nyår skålade vi in på Fågelbrohus värdshus (Värmdö) med ett gäng som vi inte har träffat sedan 2019. Detta med undantag av svåger och svägerska som alltid bokar våra nyårsvistelser på olika hotell och dem träffar vi självklart mer ofta än vart tredje år. Vi har också varit på både 75-årskalas och middag hos vännen Birgitta i Fruängen, middag hos Marie i Axelsberg och dito hos våra trevliga grannar och nyligen lunch med Skolbiblioteksgruppen hos Birgitta på Lidingö. På Trettondagsafton var Seija och Astrid här med sina respektive och vi fick äntligen en kväll tillsammans. Vi samarbetar på Instagram-sidan IG Sörmland (se juli-inlägget) och håller regelbunden kontakt via WhatsApp, men att träffas ansikte mot ansikte är något helt annat. Under kvällen väcktes idén att vår nästa aktivitet blir en fototävling på temat glädje. Den kommer att pågå under februari och vi ser fram emot kreativa bidrag från våra Sörmlandsfotografer.

För egen del har det inte blivit så mycket fotograferande de senaste veckorna. Väder och utetemperatur har inte lockat mig ut på några fotopromenader. Jag tycker faktiskt att min bild ovan ger en ganska bra bild av hur det har sett ut eller så skulle bilden kunna vara en illustration till Hjalmar Gullbergs dikt ”Människors möte”. Det är en av mina favoritdikter och den börjar med frasen ”Om i ödslig skog ångest dig betog…”. Jag vågar inte citera mer eftersom Gullbergs upphovsrätt går ut först om åtta år, 2031. Inom EU varar upphovsrätten 70 år efter upphovspersonens död. I USA måste 95 år ha förflutit innan verken blir public domain (allmän egendom och fria att kopiera och sprida). Enligt en artikel i ämnet ”Nu släpps upphovsrätten i USA” (Sveriges Radio 4 januari 2019) var det Disney som fick till en lagändring 1998 och som förlängde upphovsrätten med 20 år. Samma artikel berättar att Musse Pigg blir allmän egendom 2024, men om jag har förstått saken rätt så gäller det bara den första versionen av den tecknade musen och inte den Musse Pigg på camping som vi brukar se i Kalle Anka på julafton. Julaftonsversionen är från 1938. I år har ett nytt EU-direktiv om upphovsrätt blivit en del av svensk lagstiftning. Det får jag kanske anledning att återkomma till om jag skulle upptäcka att det påverkar mig och er andra i vår digitala vardag. Fast jag tror att direktivet mest handlar om hur traditionella medier ska få ersättning när deras innehåll används av globala jättar som Facebook, Google och YouTube.

Nu är det den 28 januari och vi vaknade faktiskt till strålande sol idag. (Eller ja, strålande och strålande, men om du jämför med en grå vägg!) Det blev ett par promenader förbi återvinningscentralen med fredagens vinflaska, vidare till hembygdsgården med angränsande villaområden och hyreshus och sist över fälten i byns utkant. Vid hemkomsten gjorde jag ett försök att måla av Mysan. Mysan, det är svägerskans söta katt och det är inte så lätt att göra henne rättvisa. Vi får se om hon godkänner att jag lägger ut bilden här och naturligtvis får matte ha ett ord med i laget. Det svåraste med att måla djur är att få dit morrhåren. Morrhåren är i regel vita, men jag brukar slarva och teckna dit dom med en svart tuschpenna, men den här gången testade jag med en tunn pensel och vit akrylfärg.

Maken gav mig förresten en bok om teckning i julklapp. Den heter Teckningskonstens grunder och börjar med att man får teckna streck, ringar, ovaler, rektanglar och kuber. Det låter lätt, men kan vara riktigt krångligt och det gäller att inte vara darrhänt eller ha för brått. I senare kapitel övergår boken till mer intressanta motiv och övningar. Jag tänkte att den får bli 2023 års första övningsbok och tar den hela året i anspråk så får det bli så. Det handlar ju inte om att sitta dygnet runt utan ett par timmar då och då.

Nu ska jag läsa vidare i en annan julklappsbok, ingen bladvändare men en småtrevlig deckare i lantlig miljö. Den heter Ett lik för mycket och är skriven av Carin Hjulström. Jag såg på Guldbaggegalan att Carin Hjulströms pappa, Lennart Hjulström, gick bort förra sommaren, det hade jag missat. Han och hans fru Gunilla Nyroos har/hade sitt sommarhus i Sörmland och ibland har vi sett dom på det lokala caféet eller i livsmedelsbutiken. Sedan är det faktiskt så att Lennart Hjulström var regissör till den allra första teaterföreställning jag såg i verkligheten (eventuell barnteater oräknad). Vi gymnasieelever fick göra en bussresa till Göteborgs stadsteater för att avnjuta Gustaf III med Sven Wollter i huvudrollen. När jag sedan efter studenten flyttade ner till Göteborg var Lennart Hjulström ett känt namn på stadens scener, framför allt på Folkteatern, men också på stadsteatern både som regissör och skådespelare. Det kostade inte så mycket att gå på teater på den tiden, inte ens för oss studenter och jag såg säkert ett trettiotal föreställningar under mina tre år i Göteborg. Lennart Hjulström flyttade till Stockholm på 80-talet, ett par år efter jag flyttade hit, men det har förstås inget samband. För mig personligen var det ett stort lyft att flytta till huvudstaden, men med ett undantag: Stockholms scener har aldrig kunnat matcha mina teaterupplevelser i Göteborg. Jag tappade lite av min passion för teater efter några år i huvudstaden. Men det är en annan historia och har egentligen inget att göra med kvaliteten på uppsättningarna.

Om du är intresserad av att läsa mer om Lennart Hjulström så hittade jag två olåsta (i skrivande stund) artiklar från Göteborgsposten den 4 juli 2022.
Lennart Hjulström formade Göteborgsteatern
Skådespelaren Lennart Hjulström är död

En ny dag har börjat och det börjar bli dags att sätta punkt då andra göromål väntar både för mig och för dig som fått detta.

Tack för att du ville läsa!

Om du vet någon mer som vill följa mina inlägg så finns det numera ett anmälningsformulär på min förstasida (lite längre ner på sidan).