Akvarellmålning som föreställer snödroppar

Categories:

”Imorgon ska jag ringa till Stockholm och fixa mig en bostad”. Så skrev jag i ett brev till min moster 1978. Jag bodde då i Göteborg, studerade och njöt av stadens teaterliv, men hade beslutat att förändra mitt eget liv och så blev det. I januari 1979 gick drömmen i uppfyllelse, jag mantalskrev mig i huvudstaden och fick ett postnummer som började på 1. Efter några månader träffade jag den person som skulle bli min förste make. Idag skulle det inte vara lika enkelt att få ett studentrum som det var några år efter miljonprogrammets genomförande, även om Boverket, statens myndighet för planering, byggande och boende, vittnar om att bostadsbristen minskat, både i storstadsregionerna och landet i stort. (Se Boverkets information och diagrammet på sidan). Det gäller kanske inte på alla områden eftersom en artikel från Hem & Hyra i augusti 2024 vittnar om den akuta bostadsbristen för Stockholms studenter, men jag har inte tagit reda på om och hur det löste sig för ungdomarna efter att artikeln skrevs.

Anledningen till att jag nämner den här flytten beror på att vi har städat vindslådor, lådor fyllda till brädden av foton, brev, dagböcker, diktböcker, frimärken och gamla betyg, lådor som genom åren flyttats från vind till vind, ett slags bohagets dolda eminenser utan krav på visat intresse, men nu har dessa lådor äntligen sett sin sista vind och innehållet mött sitt slutliga öde. Maken har syskon, barn och barnbarn, så där blir det annorlunda, men för egen del har jag kastat allt efter att ha fotograferat av det viktigaste och det var inte så lite. Det rörde sig om flera tusen sidor som nu är insorterade i 783 olika mappar, precis som det anstår en bibliotekarie utbildad efter forntida princip. Det här ”pysslet” tillsammans med allt trädgårdsarbete har förstås tagit tid, inte minst från måleriet, men det har samtidigt varit spännande att återbesöka ungdomen och konstatera att jag skrev 200 dikter till tidernas värste tölp.

Akvarell som föreställer stadsmiljö i Turkiet
Fancy Center, 2025.
Du säger till dig själv: Jag reser snart till något annat land, ett annat hav, till en stad långt skönare än denna någonsin kan ha varit eller hoppas bli – här stramas snaran åt vid varje steg; ett hjärta begravt i en kropp, obegagnat; hur länge, hur länge måste jag stanna här inspärrad bland dessa den alldagliga tankens trista utmarker? Varhelst jag ser nu stiger svarta ruiner av mitt liv i sikte. Så många år har jag vistats här, slösande och förödande, och ingenting vunnit.
Ur ”Staden” av Konstantin Kavafis i översättning av Hjalmar Gullberg.

Idag kan jag tycka att det var överdramatiskt att låta Kavafis dikt beskriva mitt uppbrott från Göteborg, men på den tiden tog jag mig själv på betydligt större allvar än vad som är fallet idag. Mina litterära preferenser såg också annorlunda ut. Dikten är publicerad i Lawrence Durrells ”Justine”, som är del 1 av hans berömda romansvit om Alexandria som utkom 1957-1960 och nyöversattes till svenska 1983. I en delvis kritisk DN-artikel från 1995 jämför Torsten Ekbom skildringen av staden Alexandria med den som James Joyce gjorde av sitt Dublin. Ekbom berättar också att Lawrence Durrell och hans kompis Henry Miller gick och väntade hela 1960-talet på att någon av dem skulle få nobelpriset, men så blev det aldrig utan andra namn kom i vägen.
Mariehemsängarna, 2025. 19×29. Målad i januari efter ett foto av fina instagramvännen @anngeo70 som också köpte målningen så fort hon fick se den. Mariehemsängarna är ett välbesökt grönområde i Umeå där folk åker skidor, skridskor och spelar golf. Snön som finns på målningen och på några andra jag gjort är i princip den enda snö jag har sett i vinter.

När jag sist skrev närmade vi oss jul och vårt nyårsfirande på Fågelbrohus. Nu har månaderna rullat förbi och det är snart påsk. Det har inte hänt så mycket spännande, men vinden är i alla fall klar och trädgården redo för våren. Till det kommer att vi tagit upp träningen igen och sedan november besöker vi gymmet två gånger i veckan. Det som blivit lidande sista veckorna är som sagt måleriet, men det blir säkert bättre med den saken.

Om jag ändå ska nämna något från månaderna som gått så har vi gjort ett besök i Nyköping tillsammans med vännerna Seija och Astrid. De driver tillsammans med mig instagramsidan IG Sörmland och i det blogginlägg jag skrev juli 2022 står om de fototräffar vi brukar ordna för våra följare. Det här blev den femte träffen och nu var det Nyköpings tur. På fredagskvällen blev det en trevlig middag och på lördagen en guidad tur, ledd av en våra trevliga följare. För maken och mig var det inte vårt första besök i Nyköping, men den här lördagen bjöd på flera nya vyer. Vädret var kanske inte det bästa för att ta fina fotografier, men här kan du se några av mina från tillfället.
De flesta av er är säkert bekanta med Nyköping, så det är kanske överflödigt att skriva att det är en gammal stad med anor ända från 1100-talet. Då började Nyköpingshus byggas, det är stadens främsta sevärdhet som också pryder kommunvapnet. I tidningen Kulturvärden (Statens Fastighetsverk) berättas att det troligtvis var vår gamle vän Birger jarl som började bygga Nyköpingshus och honom skrev jag om i mars– och sommarinläggen från 2023. Vidare berättas att under de perioder när kungarna bodde i borgen så fungerade Nyköping som Sveriges huvudstad. Det var vid ett sådant tillfälle och under det berömda gästabudet som Birger jarls sonson kastade sina bröder i fängelse där de fick svälta ihjäl. Vill du lära mer om denna historiska händelse finns Populär Historias artikel ”Nyköpings gästabud” från 2019, mer kortfattat om Nyköpings historia på kommunens hemsida och för den extra intresserade en längre text i Wikipedia. Själv hade jag missat att Trosa och Gnesta blev en del av Nyköping vid kommunsammanslagningen 1971, men de båda städerna bröt sig ur 1992 och skaffade sig egna stadsvapen och annat som behövs för att bli en kommun. För Torshälla slutade det på annat sätt. Vid en folkomröstning 2006 (P4 Sörmland) blev det nej till att orten skulle bli självständigt från Eskilstuna.

Akvarell som föreställer en flicka som står i dörröppningen till ett rum med blå väggar
Den här akvarellteckningen från 1976 dök upp i en vindslåda och den är ett av mina få försök att måla i ungdomen. Troligtvis var jag den gången inspirerad av flickan i dörröppningen. Hon hade kommit in på en högre konstutbildning och inspirerade mig att prova på. Jag köpte en ask med akvarellfärger som sedan blev liggandes och när jag 45 år senare började måla kom dom till användning igen. Det kan man kalla bra kvalitet på färger.
Men den tidtypiska inredningen känner ni kanske igen? Mörka väggar, manchesterkuddar och vita IKEA-möbler. Att furugolven är slipade framgår inte riktigt, men att det står en monstera i fönstret går kanske att se. Det var en populär krukväxt på den tiden. Ett mer sentida försök att måla IKEA-möbler gjorde jag härom hösten när makens brorson fyllde 50. Jag googlade och hade turen att hitta IKEA-katalogens omslag samt några inredningssidor från 1973 och inte blev det snyggare tecknat än 1976, men en rolig idé till födelsedagskort, eller hur?

Åren går och vi blir inte yngre. För egen del avverkades gråstarr-operationerna redan 2023 och nu var det öronens tur. Jag besökte audionomen i tisdags, var tidigt klar och släpade sedan benen efter mig till dagens andra mål, Konstakademin, där vi och vännen Birgitta skulle beundra arkitekten Gunnar Asplunds stordåd. Han är kanske mest känd för Stockholms huvudbibliotek och Skogskyrkogården, men Sölvesborgs tingshus går inte heller av för hackor. Nåja, uppe på Hornsgatspuckeln, där jag alltid kastar avundsjuka blickar in i gallerierna, började jag plötsligt höra röster inifrån hörapparaterna och detta utan att de var kopplade till någon mobiltelefon eller så. Detta upprepades när jag gick över Guldbron och jag överhörde byggjobbarna nere vid vattnet. Då fick jag idén att sälja både mig själv och min utrustning till SÄPO eller FRA, de skulle få två till priset av en och jag ett tillskott till pensionen. En win win-situation för alla parter, såvida jag inte har hunnit tappa hörapparaterna innan dess. De skulle passa bättre för en treårings öron.

Akvarellmålning som föreställer snödroppar
Snödropparna har hunnit vissna och krokusarna är på god väg att göra detsamma, men jag tar med målningen för att jag gillar den själv. Jag försökte hitta en dikt om snödroppar, men det finns inte så många. Ett exempel är dock ”Snödroppar” av Louise Glück, den amerikanska poeten som fick nobelpriset i litteratur 2020 och som tyvärr gick bort tre år efter hon fick priset. Delar av dikten, som är skriven ur snödropparnas eget perspektiv, finns publicerad på Nobelprisets hemsida och vill du lära mer om Louise Glück finns förstås en text i Wikipedia.

Jag har nog tidigare nämnt att jag brukar lyssna till webbinarier (och liknande) när jag gör enklare sysslor. Internetstiftelsens ”Källkritikens dag” missar jag aldrig, det mesta som kommer från Internetstiftelsen är bra, men det kan också handla om konsthistoria, politik, juridik eller som nu senast ”Livet med demens – tidiga tecken och kognitiva funktioner, ett samarbete mellan SPF och Demensförbundet. Jag hade precis läst Nina Gunkes bok ”Innan jag glömmer” och efter det var jag inte svårövertalad att se Hedebyborna, en serie som jag missade när den sändes 1978-1982 och också den serie som gjorde Nina Gunke berömd eller åtminstone känd. De flesta som medverkade är tyvärr döda idag och det känns sorgligt att en av de få som fortfarande lever har drabbats av något så allvarligt som alzheimers sjukdom. Hedebyborna, som bygger på fyra romaner av Sven Delblanc, spelades delvis in i sörmländska Vagnhärad (Trosa) och att Trosa då tillhörde Nyköping behöver jag inte berätta en gång till, men däremot vill jag tipsa om Göran Greiders fina hyllning till Hedebysviten i Aftonbladet, januari 2024. För att återkomma till det intressanta webbinariet om demens så fick vi ett lugnande besked: Det behöver inte alls vara ett tidigt tecken på demens att du råkar förlägga din mobil då och då eller stup i kvarten. Men har du glömt hur du använder mobilen när du väl hittar den, då är det dags att dra öronen åt sig.

Akvarell med fyra får och träd i bakgrunden
Some sheep, 2025. Ett löfte om sommar innan vintern kommer tillbaka redan imorgon. Det är ju april, den månad då vi får hela året i ekonomiförpackning.

Det är fredag eftermiddag och jag ska avsluta det här inlägget. Vi har några trevliga dagar bakom oss med middag i Axelsberg och det nämnda besöket på tjusiga Konstakademin, med sina tjusiga statyer, intressanta utställningar och utmärkta luncher. Ett tredje inslag i veckan var en dygnskryssning på Östersjön då vi vräkte i oss hummer och roades kungligt av Tony Irving från Let’s Dance. Så olika saker, men en välkommen blandning för kropp och själ, precis som anstår två bibliotekarier som gått i pension.

Trevlig vår, Glad Påsk och Tack för att du ville läsa!

8 Responses

  1. Alltid lika roligt att läsa din blogg. Och tack än en gång för alla gamla brev från mig som du fotat i minnenas arkiv. Vilja minnen det väcker.
    Kram ❤️

  2. Tack, Anette, för trevlig läsning! Blev påmind om att jag också borde röja bland fotografier och papper… Endera dagen ska det bli av…
    Roligt att du nämnde Lawrence Durrell och Alexandriakvartetten. En verklig favorit för mig – på 70-talet, tror jag det var.
    Fina målningar, som alltid. Tydligt att du var en talang redan -76! Fåren tyckte jag också mycket om.
    Kram!
    🤗

  3. Tack för rolig läsning. Jag har också mängder med kort som borde digitaliseras. Får se om det blir. Hur kan det komma dig att man är så fullt upptagen fast man är pensionär? Och då gör jag ändå bråkdelen av alla aktiviteter ni gör. Imponerande och intressant med allt du berättar om som ni gjort.
    Många kramar från Malaga

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *