Januari-Mars 2025

”Imorgon ska jag ringa till Stockholm och fixa mig en bostad”. Så skrev jag i ett brev till min moster 1978. Jag bodde då i Göteborg, studerade och njöt av stadens teaterliv, men hade beslutat att förändra mitt eget liv och så blev det. I januari 1979 gick drömmen i uppfyllelse, jag mantalskrev mig i huvudstaden och fick ett postnummer som började på 1. Efter några månader träffade jag den person som skulle bli min förste make. Idag skulle det inte vara lika enkelt att få ett studentrum som det var några år efter miljonprogrammets genomförande, även om Boverket, statens myndighet för planering, byggande och boende, vittnar om att bostadsbristen minskat, både i storstadsregionerna och landet i stort. (Se Boverkets information och diagrammet på sidan). Det gäller kanske inte på alla områden eftersom en artikel från Hem & Hyra i augusti 2024 vittnar om den akuta bostadsbristen för Stockholms studenter, men jag har inte tagit reda på om och hur det löste sig för ungdomarna efter att artikeln skrevs.

Anledningen till att jag nämner den här flytten beror på att vi har städat vindslådor, lådor fyllda till brädden av foton, brev, dagböcker, diktböcker, frimärken och gamla betyg, lådor som genom åren flyttats från vind till vind, ett slags bohagets dolda eminenser utan krav på visat intresse, men nu har dessa lådor äntligen sett sin sista vind och innehållet mött sitt slutliga öde. Maken har syskon, barn och barnbarn, så där blir det annorlunda, men för egen del har jag kastat allt efter att ha fotograferat av det viktigaste och det var inte så lite. Det rörde sig om flera tusen sidor som nu är insorterade i 783 olika mappar, precis som det anstår en bibliotekarie utbildad efter forntida princip. Det här ”pysslet” tillsammans med allt trädgårdsarbete har förstås tagit tid, inte minst från måleriet, men det har samtidigt varit spännande att återbesöka ungdomen och konstatera att jag skrev 200 dikter till tidernas värste tölp.

När jag sist skrev närmade vi oss jul och vårt nyårsfirande på Fågelbrohus. Nu har månaderna rullat förbi och det är snart påsk. Det har inte hänt så mycket spännande, men vinden är i alla fall klar och trädgården redo för våren. Till det kommer att vi tagit upp träningen igen och sedan november besöker vi gymmet två gånger i veckan. Det som blivit lidande sista veckorna är som sagt måleriet, men det blir säkert bättre med den saken.

Om jag ändå ska nämna något från månaderna som gått så har vi gjort ett besök i Nyköping tillsammans med vännerna Seija och Astrid. De driver tillsammans med mig instagramsidan IG Sörmland och i det blogginlägg jag skrev juli 2022 står om de fototräffar vi brukar ordna för våra följare. Det här blev den femte träffen och nu var det Nyköpings tur. På fredagskvällen blev det en trevlig middag och på lördagen en guidad tur, ledd av en våra trevliga följare. För maken och mig var det inte vårt första besök i Nyköping, men den här lördagen bjöd på flera nya vyer. Vädret var kanske inte det bästa för att ta fina fotografier, men här kan du se några av mina från tillfället.
De flesta av er är säkert bekanta med Nyköping, så det är kanske överflödigt att skriva att det är en gammal stad med anor ända från 1100-talet. Då började Nyköpingshus byggas, det är stadens främsta sevärdhet som också pryder kommunvapnet. I tidningen Kulturvärden (Statens Fastighetsverk) berättas att det troligtvis var vår gamle vän Birger jarl som började bygga Nyköpingshus och honom skrev jag om i mars– och sommarinläggen från 2023. Vidare berättas att under de perioder när kungarna bodde i borgen så fungerade Nyköping som Sveriges huvudstad. Det var vid ett sådant tillfälle och under det berömda gästabudet som Birger jarls sonson kastade sina bröder i fängelse där de fick svälta ihjäl. Vill du lära mer om denna historiska händelse finns Populär Historias artikel ”Nyköpings gästabud” från 2019, mer kortfattat om Nyköpings historia på kommunens hemsida och för den extra intresserade en längre text i Wikipedia. Själv hade jag missat att Trosa och Gnesta blev en del av Nyköping vid kommunsammanslagningen 1971, men de båda städerna bröt sig ur 1992 och skaffade sig egna stadsvapen och annat som behövs för att bli en kommun. För Torshälla slutade det på annat sätt. Vid en folkomröstning 2006 (P4 Sörmland) blev det nej till att orten skulle bli självständigt från Eskilstuna.

Åren går och vi blir inte yngre. För egen del avverkades gråstarr-operationerna redan 2023 och nu var det öronens tur. Jag besökte audionomen i tisdags, var tidigt klar och släpade sedan benen efter mig till dagens andra mål, Konstakademin, där vi och vännen Birgitta skulle beundra arkitekten Gunnar Asplunds stordåd. Han är kanske mest känd för Stockholms huvudbibliotek och Skogskyrkogården, men Sölvesborgs tingshus går inte heller av för hackor. Nåja, uppe på Hornsgatspuckeln, där jag alltid kastar avundsjuka blickar in i gallerierna, började jag plötsligt höra röster inifrån hörapparaterna och detta utan att de var kopplade till någon mobiltelefon eller så. Detta upprepades när jag gick över Guldbron och jag överhörde byggjobbarna nere vid vattnet. Då fick jag idén att sälja både mig själv och min utrustning till SÄPO eller FRA, de skulle få två till priset av en och jag ett tillskott till pensionen. En win win-situation för alla parter, såvida jag inte har hunnit tappa hörapparaterna innan dess. De skulle passa bättre för en treårings öron.

Jag har nog tidigare nämnt att jag brukar lyssna till webbinarier (och liknande) när jag gör enklare sysslor. Internetstiftelsens ”Källkritikens dag” missar jag aldrig, det mesta som kommer från Internetstiftelsen är bra, men det kan också handla om konsthistoria, politik, juridik eller som nu senast ”Livet med demens – tidiga tecken och kognitiva funktioner, ett samarbete mellan SPF och Demensförbundet. Jag hade precis läst Nina Gunkes bok ”Innan jag glömmer” och efter det var jag inte svårövertalad att se Hedebyborna, en serie som jag missade när den sändes 1978-1982 och också den serie som gjorde Nina Gunke berömd eller åtminstone känd. De flesta som medverkade är tyvärr döda idag och det känns sorgligt att en av de få som fortfarande lever har drabbats av något så allvarligt som alzheimers sjukdom. Hedebyborna, som bygger på fyra romaner av Sven Delblanc, spelades delvis in i sörmländska Vagnhärad (Trosa) och att Trosa då tillhörde Nyköping behöver jag inte berätta en gång till, men däremot vill jag tipsa om Göran Greiders fina hyllning till Hedebysviten i Aftonbladet, januari 2024. För att återkomma till det intressanta webbinariet om demens så fick vi ett lugnande besked: Det behöver inte alls vara ett tidigt tecken på demens att du råkar förlägga din mobil då och då eller stup i kvarten. Men har du glömt hur du använder mobilen när du väl hittar den, då är det dags att dra öronen åt sig.

Det är fredag eftermiddag och jag ska avsluta det här inlägget. Vi har några trevliga dagar bakom oss med middag i Axelsberg och det nämnda besöket på tjusiga Konstakademin, med sina tjusiga statyer, intressanta utställningar och utmärkta luncher. Ett tredje inslag i veckan var en dygnskryssning på Östersjön då vi vräkte i oss hummer och roades kungligt av Tony Irving från Let’s Dance. Så olika saker, men en välkommen blandning för kropp och själ, precis som anstår två bibliotekarier som gått i pension.

Trevlig vår, Glad Påsk och Tack för att du ville läsa!