Maj 2023

Brukar du svara när någon ringer från ett nummer du inte känner igen? Jag gör det aldrig, men för säkerhets skull kollar jag upp numret i efterhand och i 99 fall av 100 är det telefonförsäljare som blockas direkt. Men 2016 var det en dam som ringde för att bekräfta att vår bokning ”promenera med alpackor” hade gått igenom och 2020 var det en kirurgmottagning som erbjöd mig tid att ta bort ett födelsemärke. Och den 8 maj i år var det tredje gången som det okända numret inte tillhörde en försäljare, utan numret visade sig tillhöra en privatperson i Stockholm. Det var inget namn jag kände igen så jag tog för givet att det var en felringning. Samma person ringde igen dagen efter, jag svarade inte då heller, men skrev upp telefonnumret. Den 10 maj var yngste sonen med fru på middag och då ringde personen en tredje gång och jag svarade trots att vi hade gäster. ”Hon måste ju vilja något, det där är ingen felringning”, tänkte jag. Då visade det sig vara en okänd syssling till mig som hade släktforskat och hittat mitt namn. Helt fantastiskt! Jag ringde upp henne dagen efter och vi pratade säkert i en timma. Eftersom jag inte har någon släkt i livet (eller åtminstone ingen jag har kontakt med, utom det rara 90-åriga paret i Uddevalla som jag berättade om i februari-inlägget) så är jag ovan att prata med någon som känner till eller har träffat nästan alla personer i den släkt jag en gång hade. Det var verkligen sensationellt och roligt att få en släkting i den här åldern och vi ska självklart försöka ses i sommar.

Förresten var det också ganska sensationellt den gången 2016 då vi promenerade med alpackor. Min alpacka var väldigt olydig och jag fick förnedra mig och lirka och lirka, medan makens promenadvän minsann var följsam och snäll. Samma sak har hänt mig de få gånger jag har provat att rida islandshäst. De plockar alltid den olydigaste ur hagen och ger till mig. Vad kan det bero på tro? 🙂 På en gammal Instagram-bild kan du se oss posera med alpacka-killarna…

Det har inte blivit så mycket målat i maj eftersom vi har haft fullt upp med andra aktiviteter. Vi började månaden med att resa till Fehmarn, Tysklands tredje största ö efter Rügen och Usedom. Vi besökte Fehmarn senast i april 2022 och det berättade jag om i det allra första blogginlägget. Fehmarn är en trivsam plats som bjuder på natur, kultur, badliv och stadsliv utan att för den skull vara särskilt uppseendeväckande. Fram till 2002 var öns centralort en egen stad vid namn Burg, men på nyårsdagen 2003 slogs Burg ihop med länet och hela ön blev en egen stad med namnet Fehmarn. Burg auf Fehmarn är idag ”sätet för den centrala administrationen i staden Fehmarn” som det uttrycks i Wikipedia. Vid Rådhusets gavel står en gravsten som alltid pryds av vackra planterade blommor. Stenen har den lite vemodiga texten 800 Jahres Stadt Burg auf Fehmarn 1202-2022 så man kan ana att inte alla var så förtjusta i förändringen. Men den saken, invånarnas känslor när det begav sig, har jag alltså inte undersökt. I tyskspråkiga Wikipedia listas ”stadens söner och döttrar”, men där finns inget namn jag direkt känner igen. Däremot brukar den expressionistiske konstnären Ernst Ludwig Kirchner uppmärksammas i turistbroschyrerna, trots att han bara tillbringade åren 1908 och 1910-1912 på ön. Stadtbibliothek von Burg har en permanent utställning till hans minne och det finns ett galleri med hans namn i anslutning till turiststråket. På Moderna museet i Stockholm är Ernst Ludwig Kirchner representerad med ett verk, målningen Marzella från från 1909-1910. Moderna museet berättar också att Kirchners konst fördömdes av nazisterna och att han tog livet av sig 1938. Så sorgligt.

Efter Tysklandsresan var vi på festmiddag för att fira makens äldsta barnbarn som hade fyllt år och dagen efter var vi på kosläpp med makens yngsta barnbarn, deras pappa och farmor och det hela avslutades med middag hos oss. Att åka på kosläpp är en rolig tradition och man blir lika glad varje gång korna kommer skuttandes ut i det gröna. Platsen denna gång var Womtorps lantbruk utanför Eskilstuna och Arla bjöd på mängder av mjölk som nu ligger i frysen i väntan på framtida pannkakor. 🙂

Nästa tur gick till Norrtälje: först en fantastiskt trevlig och rolig vistelse hos vår vän Marie, där vi blev bortskämda med jättegod mat, dryck, härlig miljö och roliga samtal i ett helt dygn. Dagen efter åkte vi till Vettershaga för att träffa vår nya vän Anna-Maria med make Hasse och katten Tasse på gården Viktorialund. Gården ligger väldigt fint vid vattnet inte så långt från Vettershagabron och har båthus, brygga och en underbar utsikt.

Vettershaga har en egen artikel i Wikipedia där det står att det är en gammal ort som 1409 benämndes Witelshaga. Vidare berättas att orten ”tidigare varit hemmahamn för många av de roslagsskutor som fraktade varor från skärgården och senare hela östersjöområdet till Stockholm”. Föreningen Wettershaga vänner, där våra vänner är engagerade, ordnar festliga aktiviteter året om och försöker uppmärksamma och bevara bygdens historia till exempel genom att ta upp den gamla fiskemetoden att fiska strömming med not. På Föreningens Facebook-sida finns ett filmklipp från en sådan notdragning på Simudden. Känner ni igen miljön från min målning ovan? :)) Tack Marie, Anna-Maria och Hasse för en en underbar vistelse i Roslagen.

Veckan efter Norrtälje blev det ett dygn på Häringe slott som ligger i Västerhaninge några mil från Stockholm. Vistelsen var en 80-årspresent från makens söner med familjer och sönernas mor. Häringe är ett mycket vackert ställe med en stor utomhuspool som sägs vara den första i privat ägo i Sverige. Det var Torsten Kreuger, Ivar Kreugers bror och dåvarande ägare till slottet, som anlade poolen på 1930-talet. Både Torsten och Ivar var födda i Kalmar, men jag vet inte om det har något samband med att just Bygg Kalmar har skrivit några rader om swimmingpoolens historia. Jag har inte gjort någon målning från Häringe slott, men lägger istället in en bild på den imponerande ägarlängden som sträcker sig 1000 år tillbaka i tiden. Ägarlängden hänger i slottets reception och innehåller många kända namn, inte minst kungar från medeltid och framåt. Stor tack till makens familj för denna fina present när maken fyllde 80 år.

Är du intresserad av lokalhistoria? Jag måste nog erkänna att jag inte har varit det tidigare i livet, men intresset har ökat med stigande ålder. Sedan är det ju så, åtminstone för mig, att ju mer man lär sig om något desto mer intressant blir det att ta reda på mer. Jag antydde i förra inlägget att vi hade genomfört en guidad skulpturpromenad med vännen Marie, men jag nämnde aldrig platsen som är Västertorp med alla sina skulpturer. Vi började med en kort inledning om förortens historia och sedan berättade vi lite kortfattat om de skulpturer vi passerade under promenaden. Konceptet upprepades en månad senare med våra vänner i Skolbiblioteksgruppen, men då hade vi lärt oss av misstaget att inte ha lösa minneslappar, utan istället sökbara anteckningar på mobilen. Inför promenad två skrev jag också ihop ett litet ”manus” till promenadens inledning ”Västertorps historia och Skulpturparken” och den texten gjorde jag efteråt om till en liten artikel. Med så intresserade och entusiastiska deltagare på promenaderna vill man anstränga sig lite extra. Texten finns dock inte publicerad någonstans utan är bara utskickad till vännerna som var med 19 april och 30 maj.

Ja, som ni ser har det varit en månad späckad av utflykter och aktiviteter och då har jag inte ens nämnt att vi roat oss med svåger och svägerska på Gammaldags Malmköpings Marknad, men det har vi gjort och det är en gammal tradition för oss fyra vid det här laget. Eftersom jag är lite sen med utskicket hoppar jag över mina ”förebilder” denna månad och återkommer i det ämnet i ett senare inlägg.

Tack för att du ville läsa!