Oktober-November 2023

Det var i början av november 2016. Sveriges huvudstad hade drabbats av det värsta snöovädret på över hundra år. Arga röster klagade på så kallad ”feministisk snöröjning” och norrlänningarna skakade som vanligt på huvudet över att lite snö orsakade kaos i Stockholm. Mer än så behövdes inte för att debatten skulle polariseras, det behöver inte utbryta krig för tonläget ska nå oanade höjder. Men jämfört med de diskussioner som förs idag, framför allt på X, var det hela förstås en bagatell. Hur som helst, min dåvarande arbetsplats låg på Kungsholmen, något kvarter från det lilla kapellet på bilden nedan. Om jag var klädd för vädret kommer jag inte ihåg och det var troligtvis inte relevant för ut och fotografera skulle jag till varje pris. Det låg en halvmeter snö på alla parkerade bilar, trottoarerna var begravda under snötäcket, det var svårframkomligt men också sagolikt vackert och bilderna blev jättebra. Jag kan faktiskt inte minnas att jag sett så mycket snö efter denna tisdag och onsdag i centrala Stockholm.

Nu skriver vi den 25 november 2023, alltså drygt sju år efter min snöpromenad i centrala Stockholm. Solen lyser och det ligger ett tunt vitt täcke över gräsmattan, så tunt att varje enskilt grässtrå syns lång väg och det är lätt för de älgar som intagit trädgårdarna att vandra runt ostörda av väder och vind. Halt är det förstås på vägarna, men det råder absolut inget trafikkaos. Nu börjar det dra ihop sig till advent, en tid på året som både maken och jag uppskattar och börjar längta till redan i början av november. I år inledde vi tidigt när vi tillsammans med Birgitta besökte Tomteparaden på Sven-Harrys museum i Stockholm. Det är en utställning som berättar om tomtens historia via folktro och traditioner. På väggarna hänger berömda julkortsmotiv och i ett särskilt rum står fina porslinstomtar från förr. Den välklädde gårdstomten från Nils Holgerssons underbara resa finns också med liksom julbocken som är tomtens föregångare. I Folkminnesbloggen som drivs av Institutet för språk- och folkminnen finns artikeln Julbocken – en skrämmande föregångare till jultomten för dig som vill veta mer om hur julbocken blev en del av svensk jultradition. Det senare påminner mig osökt om när Skansens julmarknad fyllde 100 år 2003. Via en amatörteaterförening hade svägerskan och jag fått uppdraget att gå runt i parken utklädda som Judas med penningpungen och hans bock. Redan när vi kom ut från omklädningsrummet möttes vi av en folksamling som gapskrattade åt oss och det var till och med en DN-journalist på plats. Den här folksamlingen inklusive journalisten följde sedan efter oss och det fylldes på med nytt folk under hela vår promenad runt Skansen. Till att börja med var jag utklädd till Judas och eftersom kängor inte ingick i den lånade utstyrseln fick jag höra kommentarer i stil med ”Så snygga stövlar tomten har”. Bocken, det vill säga svägerskan, hasade sig fram bredvid mig, kvidandes och suckandes. ”Det var väldigt vad hon klagar”, tänkte jag oförstående, men sedan i halvtid, när vi bytte roller, blev jag minsann varse hur svårt och obekvämt det var att gå framåtlutad med brädor på ryggen. Tur att detta inte var idag när jag har diskbråck sedan länge. Skansen-besökarna blev dock kungligt roade under de timmar vi drog runt i parken. I slutet hörde jag en bekant röst säga ”Jag letar efter min fru”. Det var maken som hade anlänt och inte förstod att den stora publiktilldragelsen var hans fru och syster.

När det gäller akvarellmåleriet har jag inte varit hyperaktiv under oktober och november, det har blivit några målningar av hus, både verkliga och påhittade. Visby, Eskilstuna järnvägsstation, Engelsbergs bruk och Arlanda hör till de verkliga motiv som fått stå modell under mina övningar. Sedan fyllde maken år i början av november och då försökte jag mig på några bilder på honom och favoriten Nalle Puh. Det hade varit roligt att visa någon av de bilderna, men eftersom Disney håller så hårt på upphovsrätten (jag berörde detta i mitt blogginlägg från januari) så får jag avstå från att publicera dem på internet. Men har ni vägarna förbi någon gång kan jag ju visa upp dem.

Det har hänt en del roliga saker de senaste månaderna och som jag vill nämna i all korthet. I början av oktober hade vi besök av yngste sonen med fru. Då blev det som alltid ett par timmar framför datorn, men också måltider, prat, promenader och avslutningsvis en film från 1961 (Kanonerna på Navarone), mindre sövande än Täcknamn Odessa som vi såg en annan gång. Vidare har vi varit på 50-årskalas i Spånga Folkets hus och på 40-årskalas i Hägersten, lunchat med vännerna i Skolbiblioteksgruppen samt deltagit vid en mindre tillställning på Svensk biblioteksförening. Målardagen med Seija som jag nämnde i början var en riktig höjdpunkt, det var en ära och väldigt kul att få måla tillsammans med en så begåvad och inspirerande person. Men årets stora händelse är att en hittills okänd syssling sökte upp mig i våras. Det berättade jag om i början av majinlägget och sedan dess har vi hunnit träffas både hos henne och hennes man och hemma hos oss. Hon släktforskar på avancerad nivå och har tagit fram fakta om mina föräldrar som jag förut inte kände till. Så snällt av henne och så spännande för mig! Det betyder hur mycket som helst och har rett ut några frågetecken i mitt liv.

Eftersom jag nämnde ett tv-program i bildtexten ovan vill jag nämna ett till, serien Sveriges Historia som visas i SVT under hösten. Igår visades fjärde avsnittet och i slutet av programmet dök ”vår vän” Birger jarl upp som jag skrev om i marsinlägget och som jag sedan återkom till i sommarinlägget. Det hoppas jag verkligen att ni inte missade och gjorde ni det finns länken till avsnittet här. I en artikel i Sydsvenska dagbladet från i morse visar artikelförfattaren på likheterna med ”Historien om Danmark”, en serie som sändes i dansk teve 2017. För några minuter sedan kom ett svar i Expressen från en av producenterna till den svenska serien, men den artikeln är bara tillgänglig för prenumeranter så jag vet inte vad personen svarade.

Nu börjar det bli dags att sätta punkt. Jag kan dock inte låta bli att berätta att efter att jag skrivit det där om ChatGPT (i bildtexten till Visby-målningen ovan) så kunde jag förstås inte låta bli att ladda ner ChatGPT-appen. Det var så roligt att jag blev jag sittandes minst en timme och försökte ställa lite mer personliga och invecklade frågor för att se vad som kom fram. Jag ville bland annat veta hur chatboten såg på sig själv i olika situationer och då i förhållande till utbildade bibliotekarier. Efter en tiondels sekund kom ett långt och ganska uttömmande svar som jag med väl valda sökord inte kunde få fram via enskilda svarsträffar i Google. Det skulle vara kul att testa AI-genererade bilder också, men det får bli om jag får tips om en gratisapp. Men först måste jag lära mig måla murar.

Tack för att du ville läsa!